• varit på tippen med mamma och slängt massa grejer
• stuvat om i packningen och packat ner lite fler saker, bl.a. jeansjackan
• duschat och rakat benen
• sett sista avsnittet av säsong 5 av Castle
• pratat med mormor, som är kvar i värmland, via telefon om resan och året
• sett Monsters University online (SÅ SÖT FILM JAG DÖR)

Idag är det exakt en vecka kvar tills jag sätter mig på planet mot London. Den tanken har gjort mig både fruktansvärt skräckslagen och oerhört taggad. Det är inte förrän nu som jag faktiskt inser vad jag gett mig in på, och jag får lite smått panik när jag inser att jag snart lämnar allt det som får mig att känna mig trygg. Men å andra sidan är detta något som jag verkligen verkligen har velat göra så sjukt länge och jag är så tacksam över att få åka iväg på detta äventyr!

Hur som helst, har pratat lite med min värdmamma på facebook och kan bara säga så här: min placering verkar underbar! Trots att det är en liten håla mitt i ingenstans tror jag att jag kommer trivas som fisken i vattnet. Det var i stort sett precis det här jag hade hoppats på. Mina äldsta värdsystrar la förresten till mig på facebook inatt men jag har inte vågat skriva något till dem än, haha...

Hej, jag har funderat på att åka med Explorius till usa men jag har sett att dom har fått mycket dålig kritik. Tycker du att det är värt att åka med dom ändå?:)
Hej Josefin!
Vad  roligt att du kanske ska åka på utbytesår! Du kommer nog få det toppen! Men för att komma till din fråga:

ja, jag tycker det är sååå värt att åka med Explorius!

Jag minns själv när jag skulle välja organisation och ställdes framför valet av alla dessa organisationer som fanns och välja på. STS, EF, YFU. Rotary, AFS osv. - vilken är egentligen bäst? Jag kände inte alls för att åka med varken STS eller EF då jag inte riktigt tyckte att deras satsning låg på utbytesåret utan mer på språkresor osv, så de två valen försvann ganska fort. När jag sen började titta runt lite och såg att min gamla klasskompis var iväg på ett utbytesår kollade jag upp vilka hon åkte med och det var då Explorius.

Jag fastnade direkt för dem när jag började kolla runt lite, och det kändes verkligen som att jag hade hamnat rätt. Jag hittade inte så mycket negativ kritik om dem så efter lite velande hit och dit bestämde jag mig för att visa mamma och pappa och sen bokade jag en intervju. Jag var på intervju på deras kontor i september och det kändes verkligen som att det var här jag hörde hemma. De på kontoret verkade så himla trevliga och med tanke på att det är en rätt liten organisation fick jag intrycket av att de verkligen bryr sig om sina studenter, både blivande och nuvarande. Det klickade direkt och ända sen jag blev preliminärt antagen i oktober har jag inte ångrat mitt beslut en enda gång.

 

Jag har stött på en hel del problem under min ansökan (inte helt oväntat, jag menar... det är ju jag, vad väntade jag mig? ahah). Jag minns att jag stötte på problem när det gällde översättningen av mina betyg inför min ansökan i höstas, och att jag då bröt ihop i skolan en dag för det blev bara för mycket. Men mitt i allt detta pratade jag med Explorius både via mejl och via telefon och de försökte hjälpa mig att ta mig förbi alla problem och ge lösningar, och de har funnits där hela tiden, något jag är så otroligt tacksam över för vissa gånger kändes allt bara så meningslöst. Även nu när jag fått placering och stött på problem har jag alltid kunnat mejla dem och jag har alltid fått hjälp. Alla är så himla trevliga!

 

De är också helt underbara när det gäller att informera sina studenter om allt som händer eller kommer hända, och de har t.ex. avresemöten och så kallade "Get ready-möten" för att man ska vara så förberedd som möjligt när man lämnar Sverige. Jag är inte säker på hur många av de andra organisationerna som gör detta, men dessa möten har underlättat en aning och man har fått svar på många frågor. De har också referenselever som man kan mejla om man vill prata med någon som nyligen varit iväg på ett utbytesår, vilket också är väldigt bra!

 

Explorius är, till skillnad från bl.a. EF, endast en organisation här i Norden så alltså har de samarbetspartners i alla de olika länderna. Detta kan ses som en nackdel, men jag tycker närmare bestämt att det är bra, dels för att de då kan säga upp samarbetet om något inte skulle fungera eller om organisationen skulle få mycket dålig kritik, och dels för att de kan välja den organisationen som passar bäst med studenten.

 

Vi får inte glömma: i Explorius pris ingår både Soft Landing Camp och Year End Camp (endast USA) i priset! Ett suveränt sätt att lära känna landet och språket innan det är dags att träffa familjen, samt att man i slutet kan träffa en massa andra studenter som precis upplevt samma saker som en själv! 

 

Sammanfattningsvis vill jag bara säga att jag är så extremt nöjd med mitt val att åka med Explorius och det känns verkligen som att de bryr sig om sina studenter och att de vet precis vem man är när man ringer eller mejlar. Man känner sig alltid välkommen och det tycker jag är viktigt! Känner man inte att man får en syl i vädret bör man nog se över sin organisation och det val man gjort.

 

Så vad har jag haft för mig sen jag sist uppdaterade på riktigt? Well, till att börja med så har jag avslutat en hel del kurser för det här läsåret, men det har jag ju redan nämnt. Utöver det så har jag firat min kusins student, läst massa böcker, solat, hoppat studsmatta första gången för i år och taggat lite mer inför USA. Har ätit en hel del tårta och varit i stallet. Dagarna passerar så fort just nu att jag knappt hänger med. De nuvarande studenterna börjar åka hem och idag är det 71 dagar kvar tills det ät min tur att flytta till USA. Känns helt sjukt då jag började läsa deras bloggar när de kommit dit och jag har räknat ner sen det var över 200 dagar kvar.

 

Är hur som helst bara 10 dagar kvar till skolavslutningen och det hela börjar kännas på riktigt nu. Har alltså tio dagar kvar i bästa SAM2A, sen är det över. Kommer aldrig att gå i skolan med dessa människor igen. Har verkligen kommit att uppskatta mina klasskompisar på ett sätt som jag för ett år sen aldrig kunnat tro att jag skulle. Men jag har aldrig för en sekund ångrat mitt beslut att åka iväg. En chans som denna får man bara en gång i livet, och det är utan tvekan värt att offra sista året med klassen för att uppleva någonting som de flesta bara drömmer om.

 

71 dagar kvar. Sen står jag där på Arlanda och påbörjar resan mot mitt nya liv. 71 dagar. Det är inte länge alls.

Nu har ännu en vecka passerat med all världens fart. Börjar smått undra hur jag ska hinna bli redo att gå ut tvåan, bli redo att fylla 18, bli redo för att packa mina väskor och flytta tvärs över Atlanten och infinna mig i en helt ny kultur. Det känns liksom inte som om tiden kommer räcka till. Hur ska jag hinna göra allt jag vill göra innan jag åker om veckorna fortsätter rusar förbi i den här takten? Alldeles nyss var det över 200 dagar kvar till USA och nu är vi nere på 158 (cirka). Ska bli så himla roligt att åka iväg, men ibland vill jag bara att tiden ska stanna ett tag, så att jag får en chans att hänga med i svängarna. Skolan rullar på i världens tempo och ibland undrar jag hur i hela friden jag har hunnit med. Det är prov hit och dit, inlämningar hit och dit, presentationer hit och dit - hela tiden. Det är stressigt och innan lovet hade jag ingen ork kvar alls. Var så skoltrött att jag hade kunnat gråta. Men nu är det nya tag som gäller, påsklov väntar om 24 dagar så nu kör vi!!!

 

Det blev nog världens mest kompakta stycke men äsch. Kände att jag behövde skriva av mig så det får bli så. Hoppas ni inte hade några problem med att ta er igenom, haha. Mejlade i alla fall Explorius i fredags angående min placering och ifall de hört något, och fick svar idag. De sa att de borde höra något inom snar framtid och att om det hade uppstått problem hade ICES tagit kontakt med dem, så antar att jag jagade upp mig själv i onödan, men har ju haft familj i tre veckor och vet fortfarande ingenting, so who could blame me.

Nu ska jag ta och plugga lite svenska och dricka smoothie, vi hörssssss!

Hejsan svejsan! Var uttråkad igår innan jag drog iväg på mötet så hade en liten fotosession med mig själv ute i snön som ni ser här ovan. Den gick väl sådär, blir så jäkla ful på bilder så det finns inte hahahahhahaha. Börjar undra hur fan jag ska lyckas med dem när jag väl är i USA, meeeeeeeen det kommer säkert gå bra. I alla fall, på mötet igår tog de inte upp så där jättemycket nytt, så var väl kanske inte direkt nödvändigt att gå, men det var två stycken där som hade kommit hem från USA somras, och det var intressant att se hur man kan bo på två olika sidor i samma land, och ändå ha helt olika upplevelser. Det gör det verkligen svårt att försöka föreställa sig hur det kommer att bli, just för att det skiljer sig så mycket beroende på var man bor. Men å andra sidan är det ju lite charmigt, för det betyder väl att sitt eget utbytesår inte liknar/kommer likna någon annans.

 

Har förresten löst kompletteringen som jag fick (hoppas jag). Lisa mejlade tillbaka idag och sa att hon skulle meddela ICES felet och att de förhoppningsvis inte behövde intyg av läkare, men att hon i så fall skulle återkomma. Jag hoppas verkligen att de godtar det, är så trött på allt strul som har uppstått sedan jag började med mina ansökningshandlingar... Idag glömde jag i alla fall mitt ID-kort till skolan för första gången så var tvungen att köpa ett engångskort för att äta lunch, kändes väl lite onödigt men någon gång ska väl vara den första.

 

För att prata om något helt annat så hade vi volleyboll idag på idrotten, dock utan lärare då hon var sjuk, men det var roligt ändå. Volleyboll är faktiskt en sport jag skulle kunna tänka mig att göra tryouts för i USA, om den finns där jag hamnar, det skulle verkligen vara jättekul. Nämnde dock ingen sport i mitt brev förutom ridningen, så det är väl bara att hoppas. Men är ändå ganska säker på att jag kommer att anmäla mig till åtminstone en sport, sen vilken det blir återstår väl att se. Är inte så skicklig på något egentligen, förutom innebandy och ridning, men jag tvivlar på att de ens vet vad innebandy är och ridning är nog också lite svårt att syssla med om nu inte familjen har några hästar. Men det får bli att fundera mer på när tiden är inne!

 

Blev lite längre text än väntat men äschhh. Tänkte i alla fall hoppa in i duschen nu, vi hörs!

Vaknar varje morgon i hopp om att se ett mejl angående min ansökan på skärmen på iPoden, och blir lika besviken varje gång det inte kommit något. Samma sak varje gång jag får ett mejl och det inte kommer från ICES eller Explorius. Uppdaterar typ inkorgen minst åtta gånger per dag, men det kommer ju aldrig någooooooooooot. Börjar bli lite smått galen tror jag, hahaha. I alla fall, det känns som om det borde hända något snart, frågan är bara när... Vill få information nuuuuuuuuuu!

 

Idag snackade jag och Vickan om hur fort tiden har gått och att det känns som igår då man läste om hur de nuvarnade utbytisarna hade varit iväg i en månad, två månader, tre månader... Och nu är det i princip bara fyra månader kvar av deras år, vilket känns helt sjukt. Snart är det vår tur! Och om ett år kommer det vara vi som bara har fyra månader kvar, vilket känns så himla konstigt. På tal om konstigt: hela det här känns fortfarande väldigt overkligt. Om sju månader kanske jag befinner mig i en värdfamilj någonstans i USA. Kanske har jag redan börjat high school. Kanske är jag på Soft Landing Camp i New York. Kanske har jag inte åkt än.

 

Det som kommer ske härnäst (ifall godkännandet dröjer nån månad till) är i alla fall att jag och Vickan ska på Get Ready-mötet på Norra Real den 6e februari! Våra föräldrar följer med och temat är "En tonåring utomlands", har jag för mig. Kommer alltså få reda på lite mer om vad det är som gäller, hur man beter sig och vad man har för rättigheter och friheter osv. Är det enda mötet, förutom det obligatoriska senare i vår, som jag kommer gå på, tyckte inte att de första två lockade speciellt mycket.