Har de senaste timmarna legat i sängen och läst bloggar från studenter som är i USA nu, mest om deras resa från beslut till avfärd. Tror inte att jag ännu förstått riktigt vad det är jag gett mig in på. På riktigt. Hur kan jag möjligen veta det när den längsta resan västerut jag någonsin har gjort var till London? Jag tror inte min hjärna riktigt har förstått att det är på riktigt, att det kan vara jag som sitter där på Arlanda om 10 månader. Det känns så långt borta. 

Ärligt talat så är jag en aning skräckslagen, jag vet ju inte ens hur det stora landet på andra sidan Atlanten är egentligen. Tänk om det inte alls är som jag tror? Jag har inga speciella förväntningar, men att åka till ett land för första gången för att bo där i 10 månader känns faktiskt lite skrämmande. Men jag ska göra det. Jag ska ta mig igenom ansökan och jag ska klara av det. I slutändan kommer det vara värt det. Det vet jag.